Annorlunda problem.

Det finns vissa saker i mig själv som jag inte vill att mina barn ärver. Ett av dom e min tendens att bli sur av någo fast ja int vill bli sur av de. De låter jätte dumt, o de e de också. Det finns vissa saker som ja i mitt huve tycker att e helt okej, o som int borde störa mej, i princip... MEN som får mej ändå helt sur, o sen för att ja int vill va sur så blir ja konsti, o sen fösöker ja va som inget sku va fel. O egentligen e ju inget fel heller. O ja kan int heller säga va de e som stör mej, fö de låter jätte dumt. Eller sen låter de int dumt, men de låter int som den som ja vill va. Så därför fösöker ja undvika sen att tala om de, o går sen o surar för mej själv, vilket i och för sej också e helt skit... -.- Men ja vill int va den personen som blir sur eller svartsjuk eller någo, men ja vet för bra att ja e..