Det känns hämskt att måsta trösta någon som e så viktig för en, för en sådan sak som så många gånger hänt till en själv.. Och som jag fortfarande inte har en lösning till.
Det vi tillsammans talade om var, att hur kan en annan människa påverka en så mycke att man börjar bete sig på sätt man aldrig gjort förut. Hur kan man samtidigt vara självständig och ha ett eget liv, och bli så förstörd när planerna inte blir som det har talats om. De e den värsta känslan som finns, då du känner dig som att alla minsta planer är viktigare än planerna ni haft. Och det har ingen skillnad fast de sku ha vari tal bara om en lugn hemmakväll, lika skit känns det ändå. och hur många gånger detta än upprepar sig, får jag inget sagt och har ingen aning om vad som skulle hjälpa. Man känner sig bara onödig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar