Långt.

Man lär sig av sina misstag, de tror ja. Ja åkte till Cypern för att göra min tre månader långa praktik där på hotellet Laura Beach Hotel. Ja hade fått höra om hotellet via en kompis som tidigare varit där. Allt skulle bli bra, men förstås var jag jätte nervös att åka. Jag hade bestämt mig för att åka ensam till ett ställe där jag inte kände någon. Jag är social och får lätt nya kompisar så de skulle inte vara ett problem. Min resa blev ändå kortare än väntat. När jag kom fram led jag av hemlängtan på ett helt nytt sätt. Jag visste att det är svårt i början och att jag bara direkt skulle måsta göra allt för att träffa unga människor där. Jag frågade runt på hotellet om de skulle komma andra unga än jag för sommaren. Dom sade att nää, det fanns redan tillräckligt med personal. Och alla var 30+ . Jag började kolla om jag skulle hitta unga guider på Pafos, och kontaktade både Aurinkomatkat och Finnmatkat bara för att bli besviken igen. Allt börja kännas hopplöst och jag var mer ensam än någonsin i mitt liv. Jag gillade inte min förman så mycket och hade jätte dåligt o vara. Jag visste att jag måste göra någo åt saken och att ifall jag bestämde mig att åka hem skulle de vara ett slutligt beslut. Jag grät och grät och kunde inte njuta av vackra cypern runt mig. Jag gjorde ett beslut, jag sade upp mig från hotellet och åkte till ayia napa. Jag visste att om de skulle finnas ungdomar nånstans skulle de vara där. Tanken fick mig må lite bättre, men när ja kom dit så blev det nästan värre. Ja bestämde mig för att gå se vad de mycket talade nattlivet i napa.var, och för att se hur det skulle vara att jobba där. Jag träffade några typer från england som.jag fick joina. De va en helt rolig kväll, men att jobba i barerna där var inte heller riktigt min grej, kvinnor med napapaitan fanns överallt och de kunde man nog säga att sex säljer. Jag gjorde mitt beslut. Jag ville hem. Ja skulle försöka vönta till slutet av veckan för ett billigt flyg. Så blev det inte heller. Ja fick såna panikattacker att jag packade ihop allting och åkte till flygfältet utan nån aning om hur flygen skulle åka. Nu sitter jag på flygfältet och väntar på att mitt flyg ska fara om typ 10 timmar. O.o Mångatycker säkert att jag gav upp för snabbt. Men jag kände på mig själv att jag måste göra det för mig själv nu utan att tänka på vad npgon annan tänker om saken. Förstås kommer jag att få höra kommentarer om dehär, men jag vet vad jag kände. Att åka ensam var inte för mig.